Julia Andreasson

Så var man tillbaks igen, i ensamhetens mörker, bland de svarta tankarna och där ljusets låga känns långt borta. Varför ska det vara så svårt, jag vill inte vara här, men jag vågar inte ta ett steg tillbaka och göra det som gjorts ogjort. Det skulle göra så att de kommer för nära och jag klarar inte av att släppa in folk för nära. Så nu sitter man i samma sits, fastän i detta fall är inte kärlek som är lösningen utan nåt mycket mer. Något som är starkare än kärlek, jag vet ännu inte vad detta är utan det är det som jag söker. Jag vet själv inte vart jag ska hitta det eller hur det känns, men vi ska göra det tillsammans, vad det inte det du sa, första gången vi träffades? " Julia, du ska inte behöva göra detta ensam, vi ska klara de. Det finns en lösning, men att låta sig själv lida är inte det rätta"
 
Men nu är jag tvungen att göra det själv, för det här kan jag inte lägga på någon annnan än mig själv, jag måste slåss med svärdet och besegra de otäcka monstren en gång för alla. Jag kan inte låta någon annan gör det åt mig. Men med all styrka jag har så i slutändan kommer jag att klara det, det vet jag. Men frågan är, vad är det jag kommer att förlora...