Julia Andreasson

Jag har blommor i mitt hår och jag har min finaste klänning på mig. Alla är lyckliga och glada när jag kliver framåt på den gröna ängen.Den varma vinden blåser varmt kring med rosenröda kind. Jag går mot alla människors blickar och glömmer allt som finns i mitt huvud. Allt jag vill är att möta din blick och se in i dina underbara ögon och känna den tryggheten du ger mig. Men såndant sker bara i min fantasi här i verkligheten finns bara jag och fotstegen jag lämmnat efter mig. Jag kan inte låta bli att le när jag ser alla glada barn som springer runt midsommarstången, tänk när man var så liten då allt var roligt och alltid var man glad. Lyckan på midsommarafton var när man tog varandra i händerna och dansade. Ögonen lyser på dessa barnen. Även de vuxna har roligt, de skojar och skrattar medan jag ser på och funderar över vad jag egetligen skulle göra utan mina vanor. Det jag alltid gör på midsommarafton, samma sak varje år. Varför gör jag ingenting annat, det finns något som håller mig kvar, jag har tappat bort barna glädjen och nu är jag förvirrad och vet inte vad som är viktigt längre.

Nu när döden är plågsamt nära kan jag tänka tillbaka på mitt liv och leva varje ögonblick igen fastän minnet är gråtaskigt och suddigt kan jag leva mig tillbaka till stunden och uppleva alla känslorna igen, jag minns särskilt en kväll, kvällen jag träffade Johan.

Som ung vad jag en piga hos en välbärgad familj, vi bodde på en stor och präktig bondgård i en liten by som kallades Mattesa. Just vid den här tiden på året när trädens höga kronor var alldeles bruna och solstrålarnas värme har försvunnit var det dags för den årliga skördekalaset som brukade hållas på den största åkern som låg mellan änkan Martinssons och familjen Anderssons gårdar. Jag hade gått upp vid gryningen och mjölkat korna, matat hönsen och gått ner till sjön och tvättat kläderna. När jag kom upp med den rena tvätten i handen kom husmor, Saga och ville prata med mig

?-          Kerstin, skura golvet i ladugården efter det kommer du in till mig, jag vill prata med dig.

?-          Ja, frun sa jag och började gå för att hänga upp de våta kläderna. Husmor gick in till huset och jag gick mot ladugården.

När jag var klar med ladugården hade moln kommit fram på himmeln, mina skor skavde och mina steg kändes tunga när jag gick in mot huset för att leta upp husmor.

Jag fann Saga och min husbonde, Bertil i köket, sittandes med middagen framdukad på bordet.

?-          Som tack för att du hjälper till här Kerstin, har jag ansett att vi skall ta med dig till skördekalaset som firas på lördag sa Bertil med gäll röst.

?-          Tack så mycket sa jag och neg. Ingen annan piga jag vet har fått få gå på den stora skördekalaset tänkte jag och satte mig vid bordet och åt. 

Dagarna gick och det blev äntligen lördag, under lördagen gjorde jag inte ett ända arbete, husmor lät mig vara ledig en hel dag, det har hon aldrig gjort förut, när jag fick se Saga i sin vackra ljusblå klänning och i hennes ljusa hår hade hon satt en vit blomma. Bertil var klädd i kavaj men han var inte lika vacker som husmor. Jag själv hade fått äran att bära en av husmors gamla klänningar som var vit med små röda blommor. Solen gassade mot våra kroppar när vi väntade på droskan ifrån Jönssons.

Jönsson själv körde hästen och hela hans familj satt i droskan när den kom för att hämta oss. Han hälsade artigt på Bertil och husmor, jag neg när han tog och kysste min hand.Under färden till åkern sades inte många ord men när vi skymtade Martinssons hus sa plötsligt Bertil

?-          Kerstin, du får inte prata med främlingar och stå på måttligt avstånd från oss, du får inte sitta med vid bordet så håll dig undan, uppfattat?

Jag nickade som svar och såg mot den stora åkern som redan då var full med folk och det var uppdukat med mat på borden. Droskan stannade framför åkern och jag steg ut en bit efter Saga och Bertil och familjen Jönsson, jag såg runt om mig på alla dessa människor jag aldrig sett förut. Folket började slå sig ner vid bordet, jag skymtade Saga och Bertil på bordet längst bort mot Martinssons hus. Åkern var fuktig under mina bara fötter, jag gick fram och satte mig vid ett träd vid sidan av åkern så jag hade full sikt över alla människor som satt och åt.

Efter maten började folk bli väldigt glada och tjoade och stod i, några spelemän började spela och folk började ta varandra i hand och dansa. Jag såg att en man var på väg mot mitt träd och började flytta mig längre ifrån, mannen kom närmare mig och han sa

?-          Du behöver inte vara rädd, min vackra dam. Jag skall inte göra dig illa.

Jag tog till mig orden och slutade. Mannen kom och satte sig på det gröna gräset brevid mig. Han var vacker, en av dem vackraste karlar jag har sett. Hans blonda hår fladdrade när en vindpust blåste förbi oss.

?-          Vad heter du? Sa han med sin mörka röst

?-          Kerstin sa jag med svag röst och plötsligt hade jag glömt mitt löfte om att inte prata med någon främling.

?-           Jag heter Johan, jag har inte sett dig här förut, är du nykommen här i byn?

?-          Nej, det är jag inte, jag är piga hos familjen Eriksson.

?-          Så trevligt, får jag bjuda vackra Kerstin på en dans tro?

Jag vågade inte svara för när jag såg in i hans blåa ögon förvandlades jag till en skör porslinsdocka och alla hans ord var bitar av kärlekens visa. Jag återgick till verkligheten när han tog min hand och började gå ner mot folket. Han tog tag i min midja med sin stora hand och höll sin andra på min axel, jag var stel som ett stenblock, han tog mina händer och la dem på hans breda axlar. Sedan dansade vi till musiken och varje gång jag såg in i hans himmelsblåa ögon flög fjärilarna runt i magen på mig.

Vi dansade i timmar och för varje steg vi tog kom kärlekens ljuva sång allt närmare oss. Johan var helt underbar, jag har aldrig känt den här känslan förut, hans händer runt min höft, mina händer på hans breda axlar.

?-          Du är den vackraste kvinnan jag sett viskade han i mitt öra

Jag rodnade och blev allt mer berusad av hans kärleksfulla ord. När månen skymtade fram bland himmelens klara stjärnor tog jag tag i hans hand och följde honom bort till trädet, jag ville höra allt han hade och säga.

Han såg mig djup in i ögonen tog sin mjuka hand mot min kind

?-        Jag har aldrig känt så här förut. Jag har haft en tomhet inuti mitt bröst sedan mina föräldrar dog, det har varit en jobbig börda att bära på. När jag såg dig sitta här drogs jag till dig, du fyllde mig med liv igen. Det känns precis som om när du är här är jag aldrig ensam.

Jag blev omtumlad av hans värmda ord, hans kärlek för mig var verkligen äkta och jag förstod inte att han som var bonde kunde ens ha mod att prata med mig, jag var bara en piga. Men med orden jag hade kvar efter hans försökte jag få fram något 

?-        Du fyller mig med ork efter dagarnas slet. Du är det som jag väntat på i mina dagars dysterhet. Jag kan inte förstå hur du som är bonde kan prata med någon som jag. Jag jobbar som piga hos Saga och Bertil Olofsson.

Han rynkade på ögonbrynen och såg fundersam ut men hans hand var kvar vid min kind

 Och jag slutade inte hoppas

?-        Det gör inte mig något, för mig är du ändå den vackraste kvinnan jag sett. Du har tagit bort all smärta inom mig och fyllt mig med ljus och hopp. Jag skall komma till din gård och prata med Bertil, han var nära vän med mina föräldrar.

Ifrån ingenstans kom droskan gående på vägen och plösligt kom Bertils hårda ord på tanken och hon insåg att hon var tvungen att lämna Johan, tanken sved i bröstet på henne.

?-          Jag är tvugen att gå nu Johan, min husbonde sa att vi skulle åka när droskan kom, jag pekade upp mot vägen. Jag är så ledsen, den här kvällen har varit den mest underbaraste kvällen i mitt liv.

Johan såg in i in mina ögon och jag såg att längst in i hans blåa ögon fanns små glittrande små saker, han har guld i sina ögon tänkte jag för mig själv. Johan tog tag i min hand och ledde mig bort till droskan som stod och väntade. Sedan kysste han min hand och sa

?-          Ljuva Kerstin, jag kommer att besöka er gård i morgon och då skall jag se till så att våra vägar alltid går i samma riktning.

Han gick bort mot åkern och jag följde varje steg han tog, jag slets från mina drömmar när Saga och Bertil kom och satte sig i droskan  

Natten var sval och stjärnorna lyste klara på himmelen, droskan körde hem oss när solens nya strålar börjat vakna. Allting sjöng som fåglar inom mig, den här kvällen var den lyckligaste i mitt liv. Detta var den kvällen då jag blev förälskad i min Johan, känslorna inom mig vällde ut och allt jag kunde minnas var hans ömma ord viskandes i mitt öra "När du är här är jag aldrig ensam" När vi kom hem till gården kunde jag inte få en blund. Jag ut till hölasset längst upp i landan, allt jag tänkte på var Johans ömma ord. Jag satt och tänkte tills solens nya strålar nådde jorden, då var det dags för mig att gå tillbaka till min verklighet och börja städa hos hönsen.

Under dagens timmar tänkte jag på Johan varje minut, i väntan på hans besök gjorde jag allting så fort jag bara kunde. När jag tog ut korna såg jag någon komma ifrån huset mot ladugården, jag såg inte först vem det var utan fortsatte med mitt arbete.

?-          Kerstin, min ljuva. Hans steg gick allt fortare mot mig

?-          Johan

 Jag sprang mot honom och lät kossorna gå själva. Jag hoppade upp i hans famn och han förde sitt ansikte allt närmare mitt, vår första kyss.

Jag trodde det var vänskap, det vi hade. Men vem försöker jag lura, jag har fastnat i den fällan för många gånger att jag inte kan se vilka vänner som finns kvar när man mest behöver dem. Visst gör det ont när man inser vad man gått miste om, jag trodde det fanns något mellan oss som gjorde att jag kunde berätta saker för dig som jag inte berättat för någon. Men jag vet sen långt tillbaka att vänner försvinner så jag får väl stå mitt kast och fundera över varför jag valde just dig att prata med. Det måste vara något fel på mig eftersom varje person jag kommit nära eller kanske för nära och kunnat prata med har lämnat mig på ett eller annat sätt.

Jag tror inte att det finns något som heter vänner för livet för två människor kan inte komma varandra så nära så att den andra vet den allra mörkaste hemligheten hos den andra och vise versa. Om det är någon som tycker annorlunda kan den förklara för mig varför det inte finns någon vän för mig, vad gör jag för fel? Varför lämnar folk mig och allt som jag får kvar är djupa minnen från den tiden då vi satt där och berättade för varandra om livets allra mörkaste hemligheter. Vart försvann vännen jag satt på klippan och tittade ut över havet med? Vad försvann vännen jag kämpa ihop med mot allt mörk och svart? Var finns vännen som brukade göra mig glad och få mig att skratta? Vart finns vännen som jag en gång kallade min bästa kompis?

Men visst är det så att alla har en vän, jag kan säga att jag har vänner, men jag har inte den där vännen som jag önskade att jag hade, den vännen som jag önskar efter finns inte. Jag har slutat tro att det skall komma någon och va den vännen, jag har försökt hittat denna vännen men varje gång jag försöker gråter mitt hjärta i tystnad när han/hon lämnar mig. Det är de som gör ont, sådär ont som ett hjärta kan göra när man vet att man har förlorat någon. 

 Alexander. Jag älskar dig idag, Jag älskar dig i morgon, Jag älskar dig föralltid

Ta mig bort härifrån dit smärtan inte finns, till de sekunder jag känner ibland. Du vet, så där det känns som om hjärtat inte slår, fast självklart gör den det. Men bara för en sekund känns det som om allt är tomt och jag känner mig helt tom ingen smärta i bröstet, ingen ångest, ingenting. allt är borta. ta mig dit, låt mig få blunda och känna det igen, den där känslan där allt är underbart och inga problem finns. Ur de få sekunderna jag känner det öppnas en ny värld framför mig, allt känns helt igen på något sätt. Det är under gråten jag känner dessa stunder, fastän ingen vet att jag gråter, det är på det mörkaste platserna jag låter tårarna fram, när ingen ser.
Det finns stunder där smärtan tar över och den sprider sig genom hela kroppen, det är rädslan av att låta smärtan vinna jag är rädd för. För när den tar över har jag ingen kontroll, ingen kontroll alls. Den rädslan vill jag aldrig mer känna, den skrämmer mig till livets sista andetag.

Det var en mörk vinter natt vi träffades, mitt i Borås heta julrush. Jag minns som om det vore igår när du Markus mötte mina gröna ögon och allt runt om mig svävade. Dina blåa ögon tog mig dit ingen hade tagit mig förut. Nu när jag tänker tillbaka till det kan jag få fram den känslan igen, den där underbara känslan av kärlek i sin mest nyfödda form. Nu sitter jag här och tänker tillbaka på alla vackra minnen jag har med dig Markus, du som nu har varit en del av mitt liv i snart 2 år. Minns du den där gången då vi satt på bänken i parken i flera timmar, vi bara satt där och pratade, det var precis i början av våran kärleks romans. Eller den där gången du skrev våra namn på det där trädet vid ån i Falkenberg. Oh, den dagen var underbar, vi hade åkt ut med båten och lade till vid en ö mitt ute i ingenstans, sedan satt vi där och såg när natten föll och jag sommnade i dina mjuka armar. Den natten är den jag minns mest nu när jag tänker tillbaka på våran tid tillsammans, Markus. Tankarna har svalnat nu, att jag aldirg kommer att få träffa dig igen, att få röra dig, att aldirg någonsin få smaka på dem underbara läpparna. Mitt hjärta har fylls av en tomhet som ingen annan än du kan ersätta.

Har du någon gång varit i ett sånt problem då kärleken har spelat ett spel med ditt hjärta. Att det plötsligt finns två stycker allra vackraste på jorden eller är det något som lockar dig? Kanske gamla minnen eller är det bara av ren lust du trånar efter någon, vad vet jag. Jag tror att det finns en person för oss alla därute ibland kan det vara svårt att hitta denna, men jag tror att i livet finns det höjdpunkter och punkter som ibland kan vara svåra och ta sig i genom, men alla människor kommer att klara det oavsett vad problemet är.
När du har ett sådant problem om kärleken då skall du försöka se inom det djupa i dig själv och försöka inse vem du tycker bäst om och vem du i så fall kan tänka dig och spendera hela livet med.  Du måste känna efter om den personen lämnade dig hur skulle du känna, vem skulle du bli mest sårad av? Vem står närmast ditt hjärta?
För mig finns det bara en allra vackraste på jorden, min älskade Alexander. Men visst finns det saker som lockar men jag vet att här är jag trygg oavsett vad som händer och jag skulle göra vad som helst för att visa alla människor att dem någon gång kommer uppleva livets underbara kärlek.