Julia Andreasson

Visst är det så att klumpen i halsen måste betyda någonting, vad är det jag fruktar så, ddet jag inte vill möta. Är det så att allting upprepas nu och jag blir en såndär som ingen lägger märke till, sån som får sitta ensam och äta och om jag är sjuk märker ingen det för ingen pratar med mig, ingen verkar se mig. Jag vågar inte och vill inte bli en sådan person igen. Räddningen ur ensamhetens mörker kan ta väldigt långt tid, undra om man kan säga att jag är en sådan som bara kan se de dårliga i alla människor och det positiva flyger mig förbi. Men svagheten jag har kan jag inte förklara med något annat än att jag är rädd, rädslan skrämmer mig överallt. I mina drömmar försvinner jag till den personen jag va en gång, den där mörka som ville att jag skulle göra de där hemska sakerna. Jag är rädd för att bli den personen igen, varför vad är det jag nu har gjort som är fel?. Ibland kan jag stå ensam och se ut genom det snöbeklädda markerna och undra vad är det som händer?