Du, min verklighet
Du, min verklighet. I den kalla höstnatten gick dom hand i hand sakta på den gråa ängsliga landsvägen och ännu en dag hade passerat förbi. Dom bruna löven flög sakta ner från trädens stora kronor, värmen från hennes hand gjorde honom varm i hela kroppen. Dom passerade gata efter gata, kvarter efter kvarter medan kvällens mörker spelade dom ett spratt. Efter en stund fann dom vad dom sökte, en parkbänk mitt inne i deras djupaste drömmar. Dom slog sig ner och såg ut över solnedgången som höll på att gå ner. Den mörka höstkvällen förvandlades snabbt till natt och månen lyste starkt över där dom satt. Hans hand var nu inte i hennes utan runt om henne och värmde henne. När hans mjuka små läppar nuddade henne kändes en rysning genom hela hennes kropp. Hon förstod då hur mycket hon älskade honom och ville ha honom, hon besvarade kyssen och smekte hans kalla kind.Natten hade blivit mörkare och värmen försvunnit, där satt dom, han och hon på en parkbänk och kysstes mitt inne i sina djupaste drömmar. Tiden stannade, liksom deras hjärtan. När morgonen grydde och solen steg upp satt dom där, han och hon på en parkbänk i sina drömmar. Dom hade inte sovit en blund, nattens märkliga ting och kärleken hade hållit dom vakna. Hon låg ner med huvudet i hans knä, han satt upp och sträckte ut sina långa ben mot det gröna gräset som fanns runt om dom. Hon pussade hans små frusna läppar och sade:- Nu har vi suttit här hela natten, jag skulle kunna sitta här hela dagen, hela livet bara för att vara med dig.Han mötte hennes puss och kände hennes värme spridas genom hans kropp sedan log han och svarade:- Jag kommer alltid att finnas bredvid dig.Sedan kysste han hennes röda läppar igen och fylldes av hennes kärlek, han smekte hennes mörka hår. Hon såg in i hans mörka ögon och letade efter något och sa:- Älskar du mig?Han log tittade bort och svarade:- Jag kommer alltid att älska dig.Solens strålar skymtade fram bland molen när morgonen grydde, löven hade nu fallit från träden som stod där helt nakna. En dam med hund gick förbi parkbänken. Tiden sprang iväg och så gjorde han med. Plötsligt steg solen upp och lyste klart och starkt på parkbänken. I hennes dröm satt dom där båda två, hand i hand och kysstes. I hennes verklighet satt hon där ensam och tänkte på honom, hennes älskade som bara funnits i hennes drömmar.
Kommentarer
Trackback
