Julia Andreasson

Hon sitter på den kalla stenen och ser ut över det mörka havet. Vinden båser kallt kring hennes tunna kropp, den tar tag i henne och för henne bort. Till en värld bortom verkligheten, in i fantasin.  Men hon fryser inte, hon bara sitter och ser på havet som ligger där så spegelblankt och tyst. Hon tycker om att gå hit, och bara se på havet, höra vågornas kluckande mot stenarna. Här kan hon vara utan att ingen annan ser henne, hon gömmer sig för världen och av havet samlar hon kraft. Vardagen är hård och tuff, inget är sig likt. Hon känner sig tom och saknar något, trots det är hennes hjärta krossat och hennes vänner borta. Hon sitter där på stenen och tänker, varför ska det vara så? Molnen på himmelen börjar anta en svartare ton, hon tror att det ska börja regna snart men ändå sitter hon kvar. Fångad av havet och dess magiska krafter. Ensam sitter hon där varje dag, ingen får gå med, hon stänger sig ute från omvärlden och sig själv. I väntan på att något ska ändras och någon ska komma och hitta henne  sitter hon där så tyst och fastfångad.