Hon
På gatorna vid söder torget hördes bara hennes steg, allt annat runt om henne var tyst. Hon fick en kuslig känsla genom kroppen där hon gick på kullerstenarna och rös till. Den mörka kvällen var sval, en kall vindpust blåste förbi och hon började frysa. Känslan av att vara ensam en sån här natt gjorde henne inte att må bättre. Hon tänkte på livet hon lämnat bakom sig för en stund och det hon hade framför sig. På en av dom tomma gatorna runt torget hördes en hundskall, fast efter en sekund var det borta, liksom vinden. Gatorna som vanligtvis kryllade med folk var nu tomhänta. Hon passerade fontänen där hon som liten burkade sitta på kanten och känna det kalla vattnet spruta på ryggen, känna lyckan när man kastade ner en femtio öring och önskade sig nåt. Hon tänkte på gamla tider, som liten hade hon varit lycklig inte enda tanke på vuxen livet och följderna av det. Inget brustet hjärta, inga heta kyssar, hon ville vara liten igen. Hon passerade glasskiosken, nu på kvällen stod den helt stilla inget liv, ingen rörelse. Kiosken brukar vara den plats där alla barnfamiljer samlas och småbarnen skriker efter glass och den gamla tanten stressar runt bland dem olika smakerna till barnen. Hon kommer bort från kullerstens gatorna och ut på havs längan som leder henne bort mot havets lockande vågor. Hon går bort från världen runt om henne, glömmer allt. Just nu finns det bara hon och havets vågor. Havet är öppet och fritt, känslan av att bada flög genom hennes kropp. Att få känna dem kalla vågorna smeka kroppen. Bryggan skymtade hon en bit fram, inbjudande stod den där så tom men ändå så full av liv. Hon såg ut över havet, solen höll på att gå ner, det bildade ett ljusblått skimmer som övergick till en gul och orange ton över himlen, molnen var borta och kvar var bara den tomma himlen och stjärnorna. Hon gick ut på bryggans kant och satte sig, tog av sig dem sandiga skorna och strumporna och satte dom livliga benen i det kalla vattnet, hon rös lite när dem första vattendropparna nuddade hennes nakna hud. Känslorna som havet gav henne gjorde henne mållös, hon älskade verkligen att vara här och bara sitta och se ut över det mäktiga havet som speglades i solens sista strålar. Hon kände sig trygg, här kunde ingen se henne, hon var räddad från alla hemligheter som trängt sig för nära hjärtat och den värld som fanns bakom detta fönster, den hon lämnat för bara en sekund för att sitta här och se på solens sista strålar. Just det havet var ett fönster för henne, hon öppnade och stängde det som hon ville. Hon kunde andas och känna minnena stängas in i hennes hjärta precis som när hon lämnade det.
