Julia Andreasson

Det är en sak jag inte förstår med dig, min ängel. hur kan du skratta och vara glad när livet är som värst. När döden lägger sig som en rep runt om en och snart drar den åt. Jag vet inte hur du får mod att inte visa din smärta, jag själv skulle aldirg kunna få sånt mod, min smärta är för djup och jag vågar inte visa den för någon. Jag erkänner jag är rädd för att visa den. Men jag beundrar dig, din stolthelt och glans, det är kanske så änglar gör när dem känner smärta. Att glänsa ännu mer och tindra. Vingarna vill fortfarande inte lyfta utan du står stadigt fast på marken. När du kan flyga, lova då att ta mig med till himmlen för bara en sekund, jag vill se så att du får det du vill ha. Jag vill se hur himmlen verkar när jag en vacker dag anländer dit. Mitt minne av himmelen är väldigt svagt, jag mötte en gång himmelen och var påväg att flyga men något hindrade mig från att lyfta från marken, kanske var det du som höll mina vingar. 
 
Jag vet att ena styrkan du har är att du visar mig en annan sorts kärlek, en kärlek så stark att den kan besegra allt. Inte på ett sånt sätt som jag älskar dig alexander, utan på ett sätt där vi kan bara se på varandra i ögonen och veta precis vad som sägs. Men jag vet att en dag måste du lämna mig och flyga iväg, visa mig då hemligheten bakom din styrka. Jag lovar jag ska aldirg visa den för någon annan.