Julia Andreasson

Visst är det så att vid en viss punkt vet man att man är ensam. Man känner det så tydligt i kroppen den där känslan som sprider sig från topp till tå, man fryser nästan fast inte av kyla utan av att tanken som finns inuti huvudet är så kall och mörk.. Man ser sig runt om och vet att om jag försvinner så skulle ingen annan märka det. Man vet också att känslan som finns inom en blir att större och allt som den har samlat upp med tiden, det kommer väldigt snart att släppas ut. Det är då man vet att ensamheten är det ända man har, man bygger upp en värld runt om den och ser allt i ett öga fullt av nackdelar. I den världen blir mat och vatten inte det viktigaste utan att kämpa och att fortsätta när man vet att varje dag är en dag full med smärtor. Smärtorna är olika men mest den där rädslan av att försvinna helt. Du har ingen kontroll utan vardagen utan du bildar en egen liten värld.

Att vara ensam är det värsta som kan hända en person för att när man har blivit det så kommer man alltid att ha kvar det, du kommer aldirg att få bort den eftersom den sätter sig så djup inuti ditt hjärta. Under många år kan du gömma undan ensamhet men alltid veta att den finns där. för om du en gång känt hur ensamheten kan påverka dig så vet du att den är så kraftfull och strark att du inte kan hålla emot ovasett vad du gör. Den drar med dig ner i djupet där att är mörkt runt om dig och livets ljus är inte klara utan för några sekunder känner du att bakom din fasad och ditt liv finns en värld utanför. Inte ens en äkta kärlek kan bota ensamheten, den visa bara ensamheten att det finns ett hot och gör den ännu starkare, förr eller senare kommer den att förstöra kärleken. För inget är så starkt som den. Den är inte rädd för någonting och kan stå emot allt, som jag har provat. Den som någon gång gör sig fri från ensamheten kommerf för många bli ett ljus i den mörka världen runt om oss.