Julia Andreasson

Visst gör det ont när hjärtat blöder, när det gör sådär ont i bröstet för att hjärtat slår så bultande och hårt. Det är då man inser att man verkligen älskar någon. Den där känslan som bara finns i kroppen man vet inte varför utan det bara finns där djup inuti ditt brustna hjärta. Du kan äntligen förstå hur mycket du älskar honom och innerst inne vet du att han inte är din längre, utan det som bultar så hårt är egetligen smärtslag från ditt hjärta. Smärtan kan du i din fantasi ersätta med hjärtslag, för visst är det så när man är kär att hjärtat slår hårdare och hårdare och ibland kan den till och med slå ett extra slag för den du älskar. Det är precis så du minns hur kärleken gång var därför ersätter du dina smärtsamma hjärtslag med slag som får dig att känna dig glad fast du vet att ditt hjärta är krossat. Du bygger upp en fasad mot omvärlden och allt bultande och smärta kan bara du känna. Den du en gång älskade finns kvar i ditt hjärta, du vill bli av med honom men likförbannat har han fastnat där inne i de djupaste av ditt hjärta, Som om han vore limmad eller fast klistrad och aldirg kunde försvinna. Din fasad blir mer och mer fylld av både lögner och fantasier, ditt hjärta blöder fortfarande men du vill inte veta av smärtan eftersom den är så smärtfull och ond. Du bergraver den, gömmer undan den för omvärlden men när du är ensam tar du fram den och låter smärtan smyga sig in och fånga in dig i ett mörker där det aldirg kommer in ljus. När du har släppt in mörkret tillräckligt många gånger så begravs du inuti det och försvinner bort, till en annan värld där döden ses närmare än livet.