Julia Andreasson

Himmelns blåa färg försvann,hennes hjärta bultande hårdare.Dagen hade varit lång och nu fortsatte smärtorna att ta över. Livet var hårdt, det visste hon sedan innan men att ett hjärta kunde slå så hårt hade hon ingen aning om. Hon hade nu fastnat i ensamhetsträsket och det var svårt att ta sig därifrån, med tunga steg gick hon mot den långa vägen som slingrade sig framför henne som en orm. Smärtorna i bröstet blev värre och värre för varje steg hon tog, det satt som en stenklump i bröstet på henne. Alla minnen snurrade runt henne som löv på hösten, inget ville försvinna.  Det gjorde så ont. Värmen hade försvunnit ur hennes tunna kropp och kylan och vinden började sakta tränga sig igenom hennes tunna jacka. Hon såg ner på sina smala ben, hon såg att det syntes tydligare nu att benen nästan vek sig när hon gick. Men hon försökte ju, hon försökte verkligen men ingen gick ner. Energi som för en tid sedan varit så livlig var nu död, inget var som förut. Vägen hon gick på var alltid lika död och ängslig. Hon hade tappat hoppet om att någon skulle komma och se henne. Hennes personlighet hade för länge sedan blivit osynlig, hon var van vid de nu och fortsatte gå framåt.....