Julia Andreasson

Jag trodde det var vänskap, det vi hade. Men vem försöker jag lura, jag har fastnat i den fällan för många gånger att jag inte kan se vilka vänner som finns kvar när man mest behöver dem. Visst gör det ont när man inser vad man gått miste om, jag trodde det fanns något mellan oss som gjorde att jag kunde berätta saker för dig som jag inte berättat för någon. Men jag vet sen långt tillbaka att vänner försvinner så jag får väl stå mitt kast och fundera över varför jag valde just dig att prata med. Det måste vara något fel på mig eftersom varje person jag kommit nära eller kanske för nära och kunnat prata med har lämnat mig på ett eller annat sätt.

Jag tror inte att det finns något som heter vänner för livet för två människor kan inte komma varandra så nära så att den andra vet den allra mörkaste hemligheten hos den andra och vise versa. Om det är någon som tycker annorlunda kan den förklara för mig varför det inte finns någon vän för mig, vad gör jag för fel? Varför lämnar folk mig och allt som jag får kvar är djupa minnen från den tiden då vi satt där och berättade för varandra om livets allra mörkaste hemligheter. Vart försvann vännen jag satt på klippan och tittade ut över havet med? Vad försvann vännen jag kämpa ihop med mot allt mörk och svart? Var finns vännen som brukade göra mig glad och få mig att skratta? Vart finns vännen som jag en gång kallade min bästa kompis?

Men visst är det så att alla har en vän, jag kan säga att jag har vänner, men jag har inte den där vännen som jag önskade att jag hade, den vännen som jag önskar efter finns inte. Jag har slutat tro att det skall komma någon och va den vännen, jag har försökt hittat denna vännen men varje gång jag försöker gråter mitt hjärta i tystnad när han/hon lämnar mig. Det är de som gör ont, sådär ont som ett hjärta kan göra när man vet att man har förlorat någon.