Julia Andreasson

En smärta gjort på ett hjärta så sönder slaget att dem bultande slagen knappt hörs, det som hörs är skrik  ifrån dem som finns där inuti hjärtat.
En smärta så stor och mörk att ingen kan fånga den, ingen kan stoppa den eller gömma den. Den är för mäktig, för stark ingen kan rubba den utom den som orsakat smärtan.
En smärta som bara den som varit riktigt ensam och känt ensamheten kan känna, ingen annan kan klara av att bära den tunga bördan.
En smärta som inte ens kan botas med kärlek utan som botas utav sig själv på ett sådant sätt så att den först försöker slå ut allt bra och allt vackert i hjärtat.
En smärta som bara finns där en dag, som dyker upp när du minst anar det och försvinner som blott en vind som blåser förbi.
En smärta som du inte kan styra utan låt den bara finnas där och göra ont ett tag tills den bestämmer síg för att försvinna bort.