Julia Andreasson

Hellre ett liv i en skog
Med dej där man är gömd
Än ett liv bland alla
Där man är glömd

Hellre en solig morgon
Med ditt ljus
Än en solig morgon
Alla utom du

Hundra tårar i min hand
Från dej
Än att du skrattar
I nån annans famn

Hellre hundra mil bort
Och jag vet var du är
Än att du är nära
Ändå inte här

Jag vill att du tror mej
En endaste gång
Försök förstå mej
Du gör dagen så lång
Så ändlöst lång

Jag kan höra dej skratta
Se din mun le
Dina ögon lever
Åh säg att du är med
Att vi delar samma resa
Och styr mot samma mål
Kom ta min hand
Vi gör världen until vår

Säj att du smeker min kind
För att du tycker om
Att jag kan ge av mej själv
Until den jag tycker om

För du kom med livet
Du ger och jag tar
Du kom med sommar´n

Du är allt jag har

Det finns inget bättre än återförenad vänskap
En liten stund då man kan vara lite extra barnslig och ändå så vuxen
Jag viker mig av ett moln av skratt då du, Axel kommer i min närhet
Vi blir omringade av vår egen fanstasi och därför kan vi göra allting så perfekt.
Sen har vi ju dig, min älskling som kan få mig att flyga på vilket moln som helst.
Skratt molnen blir allt större och snart faller vi allihopa.
Men den som hindrar oss är du, Ida.
Du lyser upp som ett brinnade ljus.

Vi föll ner i djupet och landade på något mjukt
som visade sig vara en soffa.
En soffa som jag, julia har en tendens att somna i.
Ja visst blev det ännu denna kväl en liten tupplur
men det är så kvällen avslutas då den
återförendade vänskapen
övervinner oss alla.

Bakom nattens dolda skugga
skymtar månens glada skratt
när midnattstimman kommer
försvinner stjärnornas glans
och allt blir svart.