Julia Andreasson

Det är med tårar i ögonen jag skriver dessa kommande rader, varför då utsätta mig för detta? Jo för det här är till er som undrar hur jag mår, som hela tiden frågar om allting är okej. Men efter att ni har läst det här så hoppas jag att ni kan förstå varför det inte är okej. Jag hoppas också att det bli lite lättare för er att förstå mig, varför jag gör saker som jag egentligen inte borde osv.

Ibland finns det ögonblick som sker i tiden som man bara vill kunna frysa och leva där och då, just i den minuten, i den stunden. Ett sådant ögonblick fick jag uppleva i onsdags, jag ville leva där och då i det ögonblicket. Jag ville gå fram till honom och se honom i hans förtrollande ögon, ta tag i hans underbara hand och säga att allt kommer att bli bra, vi klarar det här tillsammans. Min hand skulle sakta smeka hans mjuka kind och jag skulle ge honom en sådan där god kyss som jag vet att han tycker om. Jag skulle sedan säga det där orden som får vår kärlek att övervinna allt annat. Always and Forever.  Men alla dessa tankar försvann med den vind som förde med sig ett nytt ögonblick och hans ord var det ända som existerade. Det var ett ögonblick där man inte kunde frysa tiden och ett ögonblick då mitt hjärta slutade slå.

Men vad hände då sedan när mitt hjärta försvunnit från mitt bröst, hela jag förvandlades på mindre än en sekund till mitt gamla jag. Den där flickan som jag gömmer längst inuti mig, hon som är fylld av mörka tankar, det var som om hon tog steget framåt som en mask framför mitt eget ansikte. Hennes mörka tankar har jag för länge sedan gömt från mig själv för jag vill inte bli som henne, om sanningen ska fram så är jag livrädd för henne. Vad hon kan åstadkomma och göra mot mig själv och de andra. När jag tittar ner på min vänstra handled inser att hon gör mig farlig och smärtan som finns inuti mig blir allt större när hon har övertaget över mig. Jag önskar det finns något jag kan göra för att gömma henne igen men jag har inte orken att kämpa emot längre, smärtan får vinna den här gången. För jag vet att det är okej att det ska göra ont, det är okej att mitt hjärta blöder likaså min handled och plötsligt med de orden jag nyss skrivit hade jag blivit henne igen. Jag kan inte be om förlåtelse för det saker jag gjort mot mig själv, men det jag kan be om från er är förståelse och överseende.

Kärleken till dig finns fortfarande kvar trots att du har tagit fram den hemskaste personen inom mig, det har gjort mina känslor för dig ännu starkare för när hon kommer fram ifrån djupet ur mitt hjärta så tar du hennes plats. Jag får leva med att ha dig intill mig precis som jag gör på natten i din röda tröja som jag håller kär. För dagar utan dig är inte vackra och om jag bara fick så skulle jag tycka om dig på riktigt.

Varje dag sitter jag och väntar på att någon skall knacka på min dörr eller öppna den och stiga in, jag väntar på det ögonblick då jag fylls med glädje och lycka. Då du fyller mig med kärlek igen och jag hör hur mitt hjärtas slag börjar öka i takt. Ett telefonsamtal ger mig tillräckligt med lycka för att jag skall klara dagen, men det är bara en tidsfråga innan smärtan i mitt bröst kommer tillbaka. Det gör liksom ont att andas.    

Att tycka synd om är inte rätt ord mot mig, för jag vet själv att det är delvis jag som har satt mig i den här situationen. Allt jag vill är bara att du ska älska mig tillbaka och göra mig lycklig igen.