födelsedagstankar
ALEXANDER
Här är ännu ett av flera bevis på hur mycket jag tycker om dig Alexander.
Tillbaka bland de otäcka monstren
Så var man tillbaks igen, i ensamhetens mörker, bland de svarta tankarna och där ljusets låga känns långt borta. Varför ska det vara så svårt, jag vill inte vara här, men jag vågar inte ta ett steg tillbaka och göra det som gjorts ogjort. Det skulle göra så att de kommer för nära och jag klarar inte av att släppa in folk för nära. Så nu sitter man i samma sits, fastän i detta fall är inte kärlek som är lösningen utan nåt mycket mer. Något som är starkare än kärlek, jag vet ännu inte vad detta är utan det är det som jag söker. Jag vet själv inte vart jag ska hitta det eller hur det känns, men vi ska göra det tillsammans, vad det inte det du sa, första gången vi träffades? " Julia, du ska inte behöva göra detta ensam, vi ska klara de. Det finns en lösning, men att låta sig själv lida är inte det rätta"
Men nu är jag tvungen att göra det själv, för det här kan jag inte lägga på någon annnan än mig själv, jag måste slåss med svärdet och besegra de otäcka monstren en gång för alla. Jag kan inte låta någon annan gör det åt mig. Men med all styrka jag har så i slutändan kommer jag att klara det, det vet jag. Men frågan är, vad är det jag kommer att förlora...
För din skull - Niklas Wahlgren
Det är dina ögon som förför
Och som en ängel du svävar runt mig
Vet inte riktigt hur du gör.
Men allting som jag förut känt som fått mig säga nej
Jag släpper allt sånt där för dig.
Jag hade valt att sova ensam om natten.
Jag hade valt att stöta bort allt sånt
Som kom för nära mig
Men jag släpper allt sånt där
Vad är en kärlek utan en älskling
Vad är en himmel utan jord
Hissa ditt segel följ med i natten
Här gills bara handling och inga ord.
Med luften under vingarna jag säger aldrig nej
Jag släpper allt sånt där för dig
Vad är det som händer?
Visst är det så att klumpen i halsen måste betyda någonting, vad är det jag fruktar så, ddet jag inte vill möta. Är det så att allting upprepas nu och jag blir en såndär som ingen lägger märke till, sån som får sitta ensam och äta och om jag är sjuk märker ingen det för ingen pratar med mig, ingen verkar se mig. Jag vågar inte och vill inte bli en sådan person igen. Räddningen ur ensamhetens mörker kan ta väldigt långt tid, undra om man kan säga att jag är en sådan som bara kan se de dårliga i alla människor och det positiva flyger mig förbi. Men svagheten jag har kan jag inte förklara med något annat än att jag är rädd, rädslan skrämmer mig överallt. I mina drömmar försvinner jag till den personen jag va en gång, den där mörka som ville att jag skulle göra de där hemska sakerna. Jag är rädd för att bli den personen igen, varför vad är det jag nu har gjort som är fel?. Ibland kan jag stå ensam och se ut genom det snöbeklädda markerna och undra vad är det som händer?
