Julia Andreasson -

Ett hopplöst fallande

I bland kan det vara så att världen stänger ute en eller så stänger man själv ut världen. Det kan man definera på olika sätt beronde på vilken situation man är i. Jag skulle säga att jag själv är lite av bägge sorterna. Ibland stänger jag mig själv ute från omvärlden och vill helst inte bli störd eller så stänger omvärlden ut mig från den oavsett vad jag vill.

Jag önskar det vore så att man kunde falla, neråt. Glömma allt, släppa allt, låta kroppen falla och allt som man sedan känner är helt nya känslor.Att man glömmer allt som varit och lägger allt bakom sig med andra ord.
Om det ändå vore så enkelt att släppa den känslan som jag har, jag skulle kunna göra vad som helst för att få bort den...

2008-02-26 @ 20:51:56 Permalink sånt jag har skrivit Kommentarer (2) Trackbacks ()

Ta bort den.

Ta mig bort härifrån dit smärtan inte finns, till de sekunder jag känner ibland. Du vet, så där det känns som om hjärtat inte slår, fast självklart gör den det. Men bara för en sekund känns det som om allt är tomt och jag känner mig helt tom ingen smärta i bröstet, ingen ångest, ingenting. allt är borta. ta mig dit, låt mig få blunda och känna det igen, den där känslan där allt är underbart och inga problem finns. Ur de få sekunderna jag känner det öppnas en ny värld framför mig, allt känns helt igen på något sätt. Det är under gråten jag känner dessa stunder, fastän ingen vet att jag gråter, det är på det mörkaste platserna jag låter tårarna fram, när ingen ser.
Det finns stunder där smärtan tar över och den sprider sig genom hela kroppen, det är rädslan av att låta smärtan vinna jag är rädd för. För när den tar över har jag ingen kontroll, ingen kontroll alls. Den rädslan vill jag aldrig mer känna, den skrämmer mig till livets sista andetag.

2008-02-11 @ 21:55:10 Permalink sånt jag har skrivit Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sommarkväll

Jag har länge letat efter någon som du så länge jag kan minnas, men aldrig funnit det jag sökte, fram tills den där sommarkvällen. Jag minns inte hur många timmar det var vi satt där och pratade och funderade på vad livet hade gjort med oss, vilka smärtor som fanns. Sommarkvällarna var vår tid, där hjälpte vi varandra, i både tårar och skratt. Att sitta där och äntligen få prata om allt med dig var och har varit det som räddat min sommar, utan dig så skulle jag nog gå tillbaka till min ensamhet och mörker. Du hjälpte mig genom mitt livs stora frågor och jag hjälpte dig i hjärtats svåra strid. Minns du att en gång satt vi vid havet och hörde vågornas kluckande mot båten och jag berättade för dig om mitt liv, hur jag hade ställt till det. Du var den som hjälpte mig att lösa det och se hur framtiden har utvecklats. Jag tror att jag aldrig kommer att träffa någon bättre än du, för utav alla mina kompisar så var du den som svarade på alla mina frågor och hjälpte mig genom den här sommaren.

Tack så mycket, David

2008-02-04 @ 17:14:45 Permalink sånt jag har skrivit Kommentarer (1) Trackbacks ()

En smärta

En smärta gjort på ett hjärta så sönder slaget att dem bultande slagen knappt hörs, det som hörs är skrik ifrån dem som finns där inuti hjärtat.
En smärta så stor och mörk att ingen kan fånga den, ingen kan stoppa den eller gömma den. Den är för mäktig, för stark ingen kan rubba den utom den som orsakat smärtan.
En smärta som bara den som varit riktigt ensam och känt ensamheten kan känna, ingen annan kan klara av att bära den tunga bördan.
En smärta som inte ens kan botas med kärlek utan som botas utav sig själv på ett sådant sätt så att den först försöker slå ut allt bra och allt vackert i hjärtat.
En smärta som bara finns där en dag, som dyker upp när du minst anar det och försvinner som blott en vind som blåser förbi.
En smärta som du inte kan styra utan låt den bara finnas där och göra ont ett tag tills den bestämmer síg för att försvinna bort.

2008-02-04 @ 16:22:48 Permalink sånt jag har skrivit Kommentarer (1) Trackbacks ()