Vad är det som händer?
Visst är det så att klumpen i halsen måste betyda någonting, vad är det jag fruktar så, ddet jag inte vill möta. Är det så att allting upprepas nu och jag blir en såndär som ingen lägger märke till, sån som får sitta ensam och äta och om jag är sjuk märker ingen det för ingen pratar med mig, ingen verkar se mig. Jag vågar inte och vill inte bli en sådan person igen. Räddningen ur ensamhetens mörker kan ta väldigt långt tid, undra om man kan säga att jag är en sådan som bara kan se de dårliga i alla människor och det positiva flyger mig förbi. Men svagheten jag har kan jag inte förklara med något annat än att jag är rädd, rädslan skrämmer mig överallt. I mina drömmar försvinner jag till den personen jag va en gång, den där mörka som ville att jag skulle göra de där hemska sakerna. Jag är rädd för att bli den personen igen, varför vad är det jag nu har gjort som är fel?. Ibland kan jag stå ensam och se ut genom det snöbeklädda markerna och undra vad är det som händer?
I Ensamhetens mörker
Att vara ensam är det värsta som kan hända en person för att när man har blivit det så kommer man alltid att ha kvar det, du kommer aldirg att få bort den eftersom den sätter sig så djup inuti ditt hjärta. Under många år kan du gömma undan ensamhet men alltid veta att den finns där. för om du en gång känt hur ensamheten kan påverka dig så vet du att den är så kraftfull och strark att du inte kan hålla emot ovasett vad du gör. Den drar med dig ner i djupet där att är mörkt runt om dig och livets ljus är inte klara utan för några sekunder känner du att bakom din fasad och ditt liv finns en värld utanför. Inte ens en äkta kärlek kan bota ensamheten, den visa bara ensamheten att det finns ett hot och gör den ännu starkare, förr eller senare kommer den att förstöra kärleken. För inget är så starkt som den. Den är inte rädd för någonting och kan stå emot allt, som jag har provat. Den som någon gång gör sig fri från ensamheten kommerf för många bli ett ljus i den mörka världen runt om oss.
Ännu ett inlägg om min älskade ängel
Det är en sak jag inte förstår med dig, min ängel. hur kan du skratta och vara glad när livet är som värst. När döden lägger sig som en rep runt om en och snart drar den åt. Jag vet inte hur du får mod att inte visa din smärta, jag själv skulle aldirg kunna få sånt mod, min smärta är för djup och jag vågar inte visa den för någon. Jag erkänner jag är rädd för att visa den. Men jag beundrar dig, din stolthelt och glans, det är kanske så änglar gör när dem känner smärta. Att glänsa ännu mer och tindra. Vingarna vill fortfarande inte lyfta utan du står stadigt fast på marken. När du kan flyga, lova då att ta mig med till himmlen för bara en sekund, jag vill se så att du får det du vill ha. Jag vill se hur himmlen verkar när jag en vacker dag anländer dit. Mitt minne av himmelen är väldigt svagt, jag mötte en gång himmelen och var påväg att flyga men något hindrade mig från att lyfta från marken, kanske var det du som höll mina vingar.
Jag vet att ena styrkan du har är att du visar mig en annan sorts kärlek, en kärlek så stark att den kan besegra allt. Inte på ett sånt sätt som jag älskar dig alexander, utan på ett sätt där vi kan bara se på varandra i ögonen och veta precis vad som sägs. Men jag vet att en dag måste du lämna mig och flyga iväg, visa mig då hemligheten bakom din styrka. Jag lovar jag ska aldirg visa den för någon annan.
När det gör sådär ont i bröstet för att hjärtat slår så bultande och hårt.
Visst gör det ont när hjärtat blöder, när det gör sådär ont i bröstet för att hjärtat slår så bultande och hårt. Det är då man inser att man verkligen älskar någon. Den där känslan som bara finns i kroppen man vet inte varför utan det bara finns där djup inuti ditt brustna hjärta. Du kan äntligen förstå hur mycket du älskar honom och innerst inne vet du att han inte är din längre, utan det som bultar så hårt är egetligen smärtslag från ditt hjärta. Smärtan kan du i din fantasi ersätta med hjärtslag, för visst är det så när man är kär att hjärtat slår hårdare och hårdare och ibland kan den till och med slå ett extra slag för den du älskar. Det är precis så du minns hur kärleken gång var därför ersätter du dina smärtsamma hjärtslag med slag som får dig att känna dig glad fast du vet att ditt hjärta är krossat. Du bygger upp en fasad mot omvärlden och allt bultande och smärta kan bara du känna. Den du en gång älskade finns kvar i ditt hjärta, du vill bli av med honom men likförbannat har han fastnat där inne i de djupaste av ditt hjärta, Som om han vore limmad eller fast klistrad och aldirg kunde försvinna. Din fasad blir mer och mer fylld av både lögner och fantasier, ditt hjärta blöder fortfarande men du vill inte veta av smärtan eftersom den är så smärtfull och ond. Du bergraver den, gömmer undan den för omvärlden men när du är ensam tar du fram den och låter smärtan smyga sig in och fånga in dig i ett mörker där det aldirg kommer in ljus. När du har släppt in mörkret tillräckligt många gånger så begravs du inuti det och försvinner bort, till en annan värld där döden ses närmare än livet.
Min ängel
Jag vill inte ramla, inte falla. Men jag känner det, det är på väg nu. Den där hemska gråten som aldrig slutar. Varför ska den börja just nu? nu när det är som bäst. Vad är det jag har gjort för fel nu. Varför ska det börja igen, jag känner det, det är på väg nu. Jag vet att du, min ängel kommer att gå i bitar om det händer igen, om jag skadar mig själv igen. Jag vet också att om jag gör det, sviker jag den som älskar mig mer än någonting annat. Men jag vet att ur det mörka kommer det ljusa. Det kommer ljust. Styrkan hos dig min ängel kan jag inte förstå, att du har den kraft att hela mig. Efter de du ahr förlorat och upplevt, att du ändå nu har kvar all styrka och sprider den till alla omkring dig. När du flyger med dina breda vingar upp till himmlen, kommer det bli ett hål i mitt hjärta. Så stort att det kommer att bli svårt att fylla. jag tror jag aldrig kommer att fylla tomheten ifrån dig. Jag skakar och darrar, rädslan är så stor. En sak vet jag att du förblir min ängel oavsett om du finns i himmlen eller här på jorden.
Dagar utan dig är inte vackra
Vad som fick mig att älska dig?
Kan det vara kärlek att varje gång du kysser mig vet jag precis hur du smakar. Att alltid veta att det blir lika underbart nästa gång du kysser mig.
Kan det vara kärlek att varje gång jag kysser dig på magen vet jag precis vart jag ska kyssa för att få dig rysa och att jag kan vart varje prick du har på magen sitter.
Kan det vara kärlek att varje gång jag hör din röst i telefon får du hela min värld att snurra. Jag kan inte koncenra mig på något, allt blir fel.
Kan det vara kärlek att när du inte är i min närhet fylls ett tomrum i mitt hjärta och jag fylls av längtan och saknad. Men så fort du kommer tillbaks till mig övergår denna saknad och längtan till lust och smek.
Kan det vara kärlek när du säger "jag älskar dig" kan jag förstå att du verkligen menar det. Jag kan egentligen inte förstå att du verkligen älskar mig, just mig. 
Någon blir alltid lämmnad utanför
Visst gör det ont att stå där i skugga och se på när dom andra barnen leker och man får inte vara med. Dom andra ser ut att ha så roligt där dom sitter i sandlådan med sina hinkar och spadar.När du kommer och sätter dig jämte hon med den röda hinken flyttat hon på sig och sätter sig en bit bort. Det brukar vara så med flickan med den röda hinken antigen får man vara med och leka och ha kul eller så gå hon bort från en, försvinner bort och man sitter där ensam och roar sig själv. Men i den åldern tänker man inte på den smärta utan man roar sig själv genom att bygga ett jätte högt sandslott. Smärtan kommer att föja med livet ut....
Skolgården
Gungorna är det roligaste på skolgården, alla barnen vill gunga på rasten. Så fort det ringer ut springer alla baren ut, en dag kom vi först til gungorna. Du, jag och hon med det bruna långa håret. Jag frågade dig om du ville gunga med mig, men du svarade att du hade lovat flickan med det långa bruna glänsiga håret. Så jag satte mig på gungan själv och kände vinden blåsa mot mitt ansikte, plötslig hör jag er skratta i gungan jämte mig, jag ser bort och glömmer allt. Gungans mjuka rörelser, jag tar mer och mer fart högre och högre flyger jag occh gungan, upp mot den blåa himmelen och iväg. När farten saktas ner ser jag att ni har försvunnit bort från gungan, jag ser ut över skolgården och ser er leka tillsammans borta vid lekplatsen. Smärtan samlas upp återigen i hjärtat men nu känner du ingen, vänta det kommer att komma senare i livet, en smärta som gör så ont att det är svårt att klara av det.
Klockan ringer alla barnen tömmer bänkarna och springer ut. Du hänger med i tempot och är inte sist ut. Leken är i full gång borta i skogspartit, det brukar vara så att man delas upp i två olika lag. För att göra detta väljs två väljare ut alla andra ställer sig på led. Man ropar upp varandras namn och dom man ropar på är med i ens lag. Dom bästa och snyggaste blir alltid valda först, så står vi svaga och klena kvar där i längtan av att någon gång bli valda först. Smärtan samlas upp även därifrån att få stå där sist i ledet och äntligen höra sitt namn.
Högstadiet, skolan
Du är fortfarande osäker i dig själv, klassen är inte alls bra. Du känner dig att du inte passar in bland dem, så okontrollerade på något sätt. Därför smyger du i väg, bort från dem och bildar din egna lilla värld. Där lever du i din ensamhet, ingen kan knäcka ditt lås till din värld, men det var innan du visste vad kärleken kunde göra. Vissa gånger i ditt liv kommer kärleken att ta över och du glömmer alla dina problem, men när kärleken försvinner det är då du får det som jobbigast, då måste du möta problemen ensam. Utan den stöttade armen som fanns vid din sida. Det är då du önskar att allt var bättre förr, då handen alltid fanns där.
Det finns en ensamhet inom dig så aldrig försvinner, en ensamhet så mörk och skrämmande, den sitter där så djup inuti dig. Du vet det, men du vågar inte visa det för någon annan. Det är bara din hemlighet och du ska aldirg berätta den för någon, inte ens den personen som kommer finnas vid din sida resten av ditt liv. För vi vet, vi som en gång har känt så här att det alltid kommer att finnas där inom oss. Men det är vår hemlighet vi som alltid blir lämmnade utanför.
Om jag bara fick
vad jag ska ha på mig i morgon?....
Jag tror jag är kär
Det finns ingen himmel
Som liten förstod man inte så mycket, döden var blott någon som man inte ens frukta. Man tänkte inte ens så långt, att man kunde faktist dö när som helst, var som helst. Jag förstod inte dessa ord då, men nu vet jag innebörden av dem. Ängel blir man det när man dör i så fall? I så fall tror jag att du blir det, du som sa det. Du blir nog den finaste ängel som finns. Det tror jag i alla fall. Tror du att jag kan bli en ängel, men vem skulle jag vaka över då? jag har ju ingen att vaka och se över. Så jag tror att jag inte skulle bli en bra ängel i så fall, det är nog bäst så att du bara blir en ängel, så du kan vaka över mig till mitt livs slut. Jag lovar jag ska kämpa för dig. Jag ska göra allt, när du är borta. Jag ska klara det, jag lovar det, hör du det nu. Jag ska klara mig när du blir min ängel. Samtidigt tror jag att det finns ingen himmel, med dessa änglar som vakar över en.
Mitt brev
Det är inte själva smärta som gör sådär ont som är det värsta utan att möta smärta och se den i ögonen och veta varför smärtan är där. Det är det som tar kol på mig. Att möta smärtan i vitögat och se hur den äter upp mig innefrån och ut. Smärtan av hjärtats bultande slag gör så ont att du knappast kan stå på dina fötter, ändå går jag där bland folkmassa. Ingen mer än jag kan känna den, den outhärdliga smärta som sitter i bröstet på mig. En tår eller två är inget problem, jag är inte rädd för tårar längre. Det är inte det som skrämmer mig, utan att möta dem där hemska monstren under sängen, att se sanningen. Jag kan erkänna, jag vågar inte. Jag är feg, hör alla det. Jag är feg för att titta efter monstren under sängen, jag är rädd för vad dem ska se ut och hur dem ska vara. Dem kanske äter upp mig så som min smärta gör.
Men när det inte finns några tårar kvar att gråta ut, och alla känslor virrar runt. Vad ska man då göra, när man inte är tillräckligt stark för att se efter om monsterna är kvar under sängen. Allt snurrar bort, virrar bort till en annan värld, allt jag vill är att hänga med känslorna dit till en annan värld där kanske allt blir lättare och hoppets låga inte har släckts. Jag undrar om det finns någon som kan ta mig dit. Jag tror faktist inte det. Men i min fantasi snurrar tankarna om den där perfekta pojken. Som bara finns där. Rakt framför mig. Men det är förstårs bara drömmar. Inga drömmar har någonsin blivit verklighet odminstonde i min värld. Så det är väl bara för mig att fortsätta drömma.
/ Julia Andreasson
En smärta
Himmelns blåa färg försvann,hennes hjärta bultande hårdare.Dagen hade varit lång och nu fortsatte smärtorna att ta över. Livet var hårdt, det visste hon sedan innan men att ett hjärta kunde slå så hårt hade hon ingen aning om. Hon hade nu fastnat i ensamhetsträsket och det var svårt att ta sig därifrån, med tunga steg gick hon mot den långa vägen som slingrade sig framför henne som en orm. Smärtorna i bröstet blev värre och värre för varje steg hon tog, det satt som en stenklump i bröstet på henne. Alla minnen snurrade runt henne som löv på hösten, inget ville försvinna. Det gjorde så ont. Värmen hade försvunnit ur hennes tunna kropp och kylan och vinden började sakta tränga sig igenom hennes tunna jacka. Hon såg ner på sina smala ben, hon såg att det syntes tydligare nu att benen nästan vek sig när hon gick. Men hon försökte ju, hon försökte verkligen men ingen gick ner. Energi som för en tid sedan varit så livlig var nu död, inget var som förut. Vägen hon gick på var alltid lika död och ängslig. Hon hade tappat hoppet om att någon skulle komma och se henne. Hennes personlighet hade för länge sedan blivit osynlig, hon var van vid de nu och fortsatte gå framåt.....
För ett ögonblick ändrades allt
Allt som just skett snurrade runt flera tusen varv inuti mitt huvud, jag hade blandade känslor. Hela min kropp skrek efter honom samtidigt var jag rädd, sist jag släppte in någon blev jag så sårad så jag stängde ute mig från all kärlek. Men Nu när han kom in i mitt liv hade allt förändrats, han hade altid varit en kompis som stod mig väldigt nära. Att han hade känslor för mig visste jag inte, det är klart han var ju fin och så, men när han tog min hand stelnade jag till. Allt bara snurrade runt i mitt huvud, var vi tillsammans?. min kropp längtade efter honom, saknaden började krypa inom mig. Jag gick mot bussen i min egna värld som endast nu består av tankarna på honom.
Något som hon saknar
Det värsta är inte att vara ensam, det värsta är att kunna känna känslan av att vara ensam.
Ibland kan det vara så att folk runt om kring dig inte ser dig alls. Du är en tomhet, en osynlig hinna. Eller så kan dina medmänniskor se dig men inte för den du är. Du bildar en mask framför dig av någon som du antigen vill vara eller inte vågar vara. Allt du vill är att kasta av dig masken och visa för världen vem du verkligen är men du vågar inte.
Rädsla över kärleken
att vara rädd för något är min svaghet. Jag är rädd för kärlek, fast jag upplevt den så många gånger innan. Varför vågar jag inte släppa in någon? Det är inte svårt att fånga mitt hjärta men att röra det, det är svårt. Jag vet itne varför jag stänger folk ute det bara blir så. Att vara rädd för kärlek skapar hos mig en längtan efter det där fina men när någon kommer för nära stänger jag dem ute och gömmer mig bakom andra. Jag som släpp in så många vänner förut men alltid har det slutat att mitt hjärta krossas. Varifrån kom denna feghet och ynklighet?
När någon kommer in i mitt hjärta och nästan rör det, slänger jag iväg handen som stäcker sig efter det och gömmer mig, glömmer bort alla mina känslor. jag känner en trygghet i all gömma mig för då glömmer alla bort mig, som ett osynligt spöke sitter jag där, gömd bakom en skugga. Jag vet att det jag gör är fel att itne våga släppa in någon men jag vågar ärligt talat inte. Inte nu och en tid framåt i alla fall.
Hon är fångad av havets magiska krafter
Du, min verklighet
Små urklipp ur black book
"Att få veta att du älskar mig är det ända som får mig att inte ge upp hoppet"
" Säg dem tre små orden, dem som får mig att känna mig hel. Dem orden som sätter spår i mitt hjärta. Låt mig få höra, säg det. Dem tre ynkliga orden, så små ändå så betydelsefulla, för mig. "
"Håll i min hand medans mitt hjärta blir helt "
"När allt rasar ihop och det gör ont, låt inte rädslan besegra dig. utan låt ditt hjärta visa att du är stark och du klarar det, med hjälp av vänskap från dina vänner fungerar allt. Det kommer att komma en tid framöver då rädsla sitter fast som en klump i hjärtat, låt den inte ta över dig, låt den inte besegra din kropp. Så att du blir rädd, det är ingen fara. Det ordnar dig. "
sara och joakim
- JoakimHon visste inte riktigt vad hon skulle säga orden kom inte fram men munnen öppnades sig ändå och ut kom det
- Hej! Det är Sara. Vad gör du?
- Jag spelar på datorn. Vad gör du?
- Jag sitter här i min fotöjl och har tråkigt och tänkte fråga dig om du ville hitta på något. Jag vill helst inte sitta ensam en fredagskväll.
- Ehm, jag är ensam hemma. Mamma och pappa är inte hemma. Men du kan väl komma hit om du vill?Han visste inte varför han bjöd dit henne fast egentligen ville han sitta själv fast lite sällskap skulle väl aldrig skada. Det var ju bara Sara som skulle komma.
- okej, jag kommer om en stund .
- Hejdå vi ses snart
- Hej
Sara visste inte riktigt vad som just hänt, i hennes huvud var allt förvirrade. Första tanken var att hon måste skynda sig. Hon skyndade ut i badrummet, Usch vad hon såg ut, håret var spretigt och lockarna i hennes mörka hår ville inte ligga som hon ville. Han hon ta en snabb dusch tro? Hon skynda sig ner till duschen och kastade av sig kläderna och hamnade på en hög på golvet. Hon satte på vattnet och lät dem första vattendropparna nudda hennes hårbotten. Vattenstrålarna träffade hennes nakna hud och det varma vattnet smekte henne varm.
När hon kom ut ur duschen satte hon på sig den nyinköpta bh och dem gulliga vita spetstrosorna. när hon tok bort handduken från håret la sig lockarna där dem ville runt hennes lila huvud. Hon tog den blå vax burken och drog i lite vax genom det blöta håret. Hennes ansikte såg blekt ut.Hon tog fram den lila svart puderburken och tog fram en pensel och strök med penseln genom hela ansiktet. Sedan tog hon fram den brun röda rougen och strök med penseln över ena kinden och sedan över den andra. Hon såg sig i spegeln, inte alls dumt tänkte hon. Hon gick in i den trånga gardroben och tog fram en gråsvart randig tröja som var lite längre än en vanlig t-shirt, hon letade upp ett par svart tights och gick tillbaka till spegeln. I spegel skymtade en vacker kvinna, hon såg vuxen ut tänkte hon för en sekund, hon gick tillbaka in till badrummet och tog ett sprut av den vanliga parfymen med det blåa locket. Hon gick ner för trappan och tog på sig jackan och gick ut i vinternatten.
Han satt fortfarande fastklistrad vid datorn när det ringde på dörren. Han sprang ner för trappan som knarrade lite när han gick på stegen. Han öppnade dörren och där stod hon. Sara.
Hon
På gatorna vid söder torget hördes bara hennes steg, allt annat runt om henne var tyst. Hon fick en kuslig känsla genom kroppen där hon gick på kullerstenarna och rös till. Den mörka kvällen var sval, en kall vindpust blåste förbi och hon började frysa. Känslan av att vara ensam en sån här natt gjorde henne inte att må bättre. Hon tänkte på livet hon lämnat bakom sig för en stund och det hon hade framför sig. På en av dom tomma gatorna runt torget hördes en hundskall, fast efter en sekund var det borta, liksom vinden. Gatorna som vanligtvis kryllade med folk var nu tomhänta. Hon passerade fontänen där hon som liten burkade sitta på kanten och känna det kalla vattnet spruta på ryggen, känna lyckan när man kastade ner en femtio öring och önskade sig nåt. Hon tänkte på gamla tider, som liten hade hon varit lycklig inte enda tanke på vuxen livet och följderna av det. Inget brustet hjärta, inga heta kyssar, hon ville vara liten igen. Hon passerade glasskiosken, nu på kvällen stod den helt stilla inget liv, ingen rörelse. Kiosken brukar vara den plats där alla barnfamiljer samlas och småbarnen skriker efter glass och den gamla tanten stressar runt bland dem olika smakerna till barnen. Hon kommer bort från kullerstens gatorna och ut på havs längan som leder henne bort mot havets lockande vågor. Hon går bort från världen runt om henne, glömmer allt. Just nu finns det bara hon och havets vågor. Havet är öppet och fritt, känslan av att bada flög genom hennes kropp. Att få känna dem kalla vågorna smeka kroppen. Bryggan skymtade hon en bit fram, inbjudande stod den där så tom men ändå så full av liv. Hon såg ut över havet, solen höll på att gå ner, det bildade ett ljusblått skimmer som övergick till en gul och orange ton över himlen, molnen var borta och kvar var bara den tomma himlen och stjärnorna. Hon gick ut på bryggans kant och satte sig, tog av sig dem sandiga skorna och strumporna och satte dom livliga benen i det kalla vattnet, hon rös lite när dem första vattendropparna nuddade hennes nakna hud. Känslorna som havet gav henne gjorde henne mållös, hon älskade verkligen att vara här och bara sitta och se ut över det mäktiga havet som speglades i solens sista strålar. Hon kände sig trygg, här kunde ingen se henne, hon var räddad från alla hemligheter som trängt sig för nära hjärtat och den värld som fanns bakom detta fönster, den hon lämnat för bara en sekund för att sitta här och se på solens sista strålar. Just det havet var ett fönster för henne, hon öppnade och stängde det som hon ville. Hon kunde andas och känna minnena stängas in i hennes hjärta precis som när hon lämnade det.
